MEMLAAN

Det är dagar som idag jag ofta är på väg att stanna hemma. Då jag förr hade stannat hemma utan tvekan, hade satt mig upp i sängen, ringt ett samtal till skolan och sedan somnat om. Men dagar som idag tar jag mig ändå dit, vet att det är sista året och vet att jag inte vill missa något alls. Vaknar upp så ofantligt trött, som ett vrak. Samma vrak som alltid, men släpar mig ändå upp för jag vet att jag vill dit. Vet att jag kommer mötas av fina vänner, av kanske en kram eller två och att det kommer gå bra - bara jag väl går dit.

     

Slutar om tre timmar, så idag är en rätt bra dag ändå.

/E.

Jag skjuter upp allt vad som heter lunch, mat, måltid. Sitter nerbäddad i soffan. Magen kurrar. Men sitter kvar. Med musiken och drömmarna om konserter. Drömmarna om att stå i publiken igen. Söker efter biljetter på ticnet, Markus Krunegård, The Vaccines, så mycket jag bara vill och vill och vill.

Räknar. Skriver budgetlistor jag ändå aldrig kommer följa. Försöker klämma in en slant till allt. Till betydelsefulla konserter. Till meningslösa cigg. Till snabbt uppdruckna drinkar, alla studentfester som kommer. Får panik. Vet inte hur jag ska få ihop det. Hur jag ska ha råd. Kan bara lugna mig själv för en stund med orden "det löser sig", vilket det väl också gör, på sätt och vis.

Istället för att förändra något så fortsätter jag på samma vis. Dag efter dag. Tar spontanfikor med mycket kaffe och mycket prat, åker buss genom stan hemåt efter sena kvällar, grubblar och funderar över livet långa nätter istället för att sova. Inget har förändrats. Jag är samma jag som alltid varit, som gömmer mig bland drömmarna och påstår att jag har allt under kontroll.

"Det löser sig".
Och med de orden tar jag lunch.

/E.

Det är svårt att gå vidare utan att först släppa taget.

Kanske är det någonting om låter helt självklart. Men alla saker, dåliga som bra samlas på hög inom oss. De bra sakerna, de fina minnena får oss att må bra. Men de minnen, de saker fyllda av ånger och ångest tynger istället ner oss. Vare sig det är saker vi gjort, som vi ångrar eller känslor och minnen som gör ont att bära med sig så blir det en tyngd. För att hitta balansen och lätta tyngden måste vi då och då släppa taget, gå vidare och försöka att, kanske inte glömma, men att förstå att gjort är gjort, att saker och ting i vårt förflutna alltid kommer vara just det, vårt förflutna. Det är ingenting vi kan påverka, ingenting vi kan göra någonting åt. Men vad vi kan göra är att påverka det som kommer. Vår framtid.

Jag säger inte att det är lätt, hade det varit lätt hade jag varit på topp, utan tyngder hängande över mina axlar redan idag. Men jag har nått stadiet då jag insett att det är dags att gå vidare. Att jag inte kan förändra hur saker och ting ser ut idag på annat sätt än att blicka framåt och istället för att grubbla över hur saker och ting kunde varit, försöka att bara komma ihåg de fina minnena och leva mitt liv full ut och hoppas på allt som kommer.

Lättare sagt än gjort, men allt som krävs är vilja och tålamod.

Det är dags att börja på ett nytt kapitel. Dags att tömma ut allt det dåliga och göra plats för allt och alla bra vi kommer att möta, som finns framför oss och som inte vill någonting annat än att få släppas in i våra hjärtan. Vare sig det är familj, vänner eller kärlek. Släpp ut det gamla, släpp ut allt som gör ont - så kommer det nya, allt det vi vill ha, alla de vi vill släppa in i våra hjärtan att få plats.

Vilja. Tålamod.
Det är allt som krävs.

/E:

Florence + The Machine – Shake It Out

Jag undrar om du också någon gång haft drömmar. Drömmar om hur det kunde varit nu. Drömmar om hur det en gång var. Drömmar om oss, ett du och ett jag.

Har haft så många drömmar, så många gånger om. Drömmar som känts mer verkliga än verkligheten själv. Som fått mig att komma ur balans. Fått mig att sakna och undra om du någon gång känt likadant.

Jag svek dig. Svek mig själv. Lät någonting vackert glida ur min hand.
Jag var feg. Det är något jag ångrar än idag. "Tiden läker alla sår". "Man lär sig leva med det". "Du kommer över det". Vet inte hur många gånger jag hört orden upprepas omkring mig.

Jag har släppt dig så gott jag kan, släppt det som var vi.
Men kan du klandra mig för att sakna det vi hade? För att jag saknar den stunden när jag just skulle kliva av bussen och mötte din blick där du stod och väntade, redo att ge mig en kram. För att jag saknar stunderna på busshållsplatsen här utanför då jag inte ville släppa taget om dig trots att jag visste att det var dags att säga hejdå. För att jag saknar hur du lät mig slumra till i din famn till Lejonkungen, hur du log och frågade om jag var trött.

Du mår bra nu, och det är allt jag vill.
En dag mår jag lika bra som du, en dag kan vi vara de vänner vi sa att vi skulle vara.
Men kanske inte just precis nu.

/E.

Oberhofer – HEART

Första tonerna av Klåparen tar fart, publiken jublar, skynket dras bort, Jockes röst sprider sig utåt i publiken. Vi sjunger, vi dansar, vi ler. Låt efter låt. Vi kramas, klappar händerna i takt och jublar i extas. Precis som där och då, tåras mina ögon även ikväll. Magin sköljde över Pildammsparken den kvällen, dansen blev lite galnare, vår sång lite högre och hjärtslagen ännu tydligare.

Det är nu jag förstår varför jag inte skrivit om Malmö än, den kvällen och allt som hände då. Visst har jag försökt, men inte lyckats. Inte fått fram ett ord. Är sentimental, känner en okontrollerbar känsla i bröstet och tårarna är hejdlösa. Lyckotårar, förstås.
Ibland undrar jag om kvällen ens var sann.

När sista tonerna av Mannen i den vita hatten tystnat och Kent klivit av scenen står jag där, magin hänger sig kvar i luften och samtidigt så höjer sig ett frågetecken över mitt huvud. Snart kommer Stefan och glatt passerar jag vakterna med gästpasset. "Du får underhålla dig en stund på egen hand" säger han och lämnar mig vid lastbilen, jovisst, tänker jag. Tänder en cigg, står där och sparkar i gruset för mig själv, sitter i lastbilen en stund, tänder sedan en ny.

Ser någon, ser ut Markus. Är det han?
Går långsamt ditåt. Jovisst hade jag rätt. Möts av folk som pratar, dricker, verkar ha det bra. Ser Jocke komma ut, ta en bit ost från ostbrickan. Kollar upp, möter Samis blick. Hälsar på några, och "det ena leder till det andra".

När jag satt mig i lastbilen 1½ timme senare för att åka hem med Stefan, ger Jocke en sista vink som ler och vinkar kort tillbaka så förstår jag, förstår att sommaren nog är över. Men jag kunde inte varit mer lycklig än så.

"Hur mår du?" frågade Martin tidigare den kvällen, och jag minns att det var svårt att hålla sig för skratt. Visst var det bra, det var ju helt jävla underbart.

/E.

Sommarsolen hade sänkt sig bakom träden, kylan hade börjat krypa sig tätt inpå. Det var juni men ändå kunde jag inte låta bli att känna den ilande rysningen över ryggen. Men just där och då gjorde det inte så mycket alls. Du var där, med armarna omkring mig och gav min panna en lätt kyss medan jag nynnade med till Noel Gallagher som spelade just där och då.

Det var sista kvällen, sista festivalkvällen och vem visste vad som skulle hända sedan. Vi hade många fina stunder även efteråt, det klickade direkt och vi kunde inte vara ifrån varann ens en dag utan att sakna och längta. Vi var så naiva, du och jag. Vi levde i nuet, njöt av varenda stund vi hade tillsammans och kunde inte ha haft det bättre än så.

Men det vi glömde var att det fanns en framtid. Vad skulle komma sedan?

Nu bor du längre bort än förut, vi pratar knappt och jag undrar. Undrar om du mött någon annan, någon som tycker om din musiksmak så som jag, någon som gillar samma serier som vi, som fått dra fingrarna genom det yviga korta bruna håret.

Allt vi har är minnena, men jag tror att det fanns en mening. Du fanns där när jag behövde dig som mest, och även om ingen av oss väntat oss ett sådant slut så tror jag inte att det är över än. Vi ses, någon gång i framtiden ses vi igen. Kanske har vi båda hittat någon då, kanske kan vi båda le åt våra minnen, åt Noel Gallagher och alla andra dagar, vara glada att vi fick den tiden och att vi kom någonstans även efteråt.

För jag vill bara tro att allt kommer bli bra.

/E.

Oasis – Don't Look Back In Anger

Älskar kvällar som igår. Så mycket glädje, kärlek, närhet, dans.



/E.

Jag lovade mig själv att denna blogg inte skulle fyllas av meningslösa inlägg fyllda med "idag har jag gjort det här, det här och det här". Bloggen skulle vara mitt ställe att tömma tankar och känslor på. Men det går inte att undvika det faktum att idag har varit en av de bättre dagarna på länge. En av de första dagarna sedan kanske konserten med Kent i Malmö som jag verkligen känt en sådan enorm glädje.

Jag behöver dagar som dessa. Det tror jag att alla behöver. Dagar då en verkligen påminns om vilka otroligt fina människor en har i sin närhet.

Överraskats med finbesök från Norge när Michelle plötsligt dök upp, finfikat mig mätt på Espresso House med Tina, vilket innebar mycket kaka, kaffe och prat. Det ena ledde till det andra som slutade med parkhäng, mys i solen och att Tina plockade fram gitarren och började sjunga. Rösten, texterna, musiken. Tjejen kan mer än vad hon är medveten om.

Mår bra. Trots att jag de senaste dagarna mått illa av ilska så många gånger om och fysiskt inte alls varit på topp så mår jag faktiskt bra. Bra inombords. För en gångs skull.

Jag tror att hösten har mycket att ge. Många bra dagar då vi kommer finfika, ta promenader bland lövhögarna, springa genom regnet, äta popcorn, lyssna på finaste musiken, dansa oss igenom nätterna tillsammans, kramas, må som vi ska.

Vi är värda varenda sekund av det som är bra.

/E.

Det sägs att man ska leva var dag som om det vore den sista, leva i nuet, ta vara på den tid man har. Ändå sitter vi och grubblar över saker, känslor, personer. Ägnar tid åt tankarna, tänker "om ändå.." och får höra från andra, dagar då vi kanske inte är på topp, att "det blir bättre sen".

Motsägelsefullt, inte sant?

Jag vet själv att jag är en sådan som grubblar, jämt. Sena kvällar, långa nätter. Tänker tillbaka på vad som varit. Ibland fina tankar, minnen från bra stunder. Ibland tillfällen som det gått sämre, där jag undrar om jag kunnat göra någonting annorlunda. Sådana tankar, de sistnämnda, tjänar ingenting till. "Gjort är gjort". Det är sådant man kan ångra, men man får lära sig att leva med det. Finns det ens något annat alternativ?

Att grubbla om framtiden är inte ovanligt det heller. Att oroa sig för hur saker och ting kommer att bli. Kommer han få jobbet? Kommer hon in på sin utbildning? Tankarna kan handla om allt möjligt. Jag själv, som snart är i fasen då det är dags att ta beslut och gå vidare efter studenten har själv haft många sådana tankar förr. Onödigt. Att oroa sig. För att komma med ännu ett vanligt talesätt så får jag väl ta och säga att: det löser sig. Nej, kanske inte på sättet vi tänkt oss, det vet jag själv. Men vi kommer att tas dit vi ska, hamna där det är meningen att vi ska vara. Om det sker på direkten eller är en längre väg dit, svårt att säga. Om det kommer gå lätt framåt eller vara kämpigt, svårt att säga. Men vi kommer alltid dit vi ska, även om vi själva kanske inte sett det från början.

Vi måste bara lära oss att slappna av.
Släppa tankarna.
Leva här och nu.

/E.

Det är en lustig känsla, att tänka tillbaka på sommaren. På allt som hänt. Att tiden gått så fort är ofattbart, att jag om lite mer än 9 månader har tagit studenten, gått ur gymnasiet. Det har hänt så mycket. Om jag är redo eller inte är svårt att säga. Men jag tror att jag under dessa månaderna kommer bli det. Bli redo för det som kommer. Redo att ta beslut och gå vidare.

Minns en tjej, mitt där bland vinglasen, ostarna och min extas över att vistas bland kent. En väldigt söt tjej från Eskilstuna, som kom med så många ord. Så många saker som jag bara tog till mig. Jag vet inte alls vem hon är, har bara ett svagt minne av hennes namn. Men det hon sa den kvällen, alla ord, betydde så mycket. Vi pratade om framtiden, om studier och arbeten. Om vilka vi var.

Hon sa att jag skulle våga gå min egen väg. Göra just det jag ville. Lite "följ ditt hjärta" över det hela. Men det kändes så bra, hon fick mig att inse att jag måste göra just det. Våga gå min egen väg, även om mina vänner inte har samma visioner och tankar om livet som jag. Även om det kan komma stunder då det blir jobbigt, stunder jag kommer få kämpa mig igenom, så är det i slutändan värt det. För när jag väl är där jag vill vara, när jag nått dit, då kommer det ha varit värt varenda sekund.

Jag säger inte att jag har en stor plan redo för livet. Att jag har massa punkter på en lista att pricka av. Det är en självklarhet att mina tankar och idéer kan komma att förändras med tiden. Men man måste börja någonstans, det enda som behövs är modet till att ta första steget.

/E.

Det är svårt att förstå att musiken har en sådan stor roll i ens liv. Musiken är en del av mitt allt. Låtarna, texterna, artisterna och banden. Jag lever för konserterna, adrenalinet som pumpar genom blodet just när han/hon/dem kliver upp på scen. Lyckan när favoritlåtarna spelas. Att dansa röven av sig med vännerna, mitt i publiken och inte bry sig om någonting alls. Värken i benen efteråt, på väg ut i folkmassan. Den hesa rösten dagen efter, från att ha sjungit lite för högt. Allt det är jag, en del av mig, av det jag älskar.

Men det är inte bara konserterna som gör musiken viktig. Det är känslan. Låtarna som får det att kännas, som får hjärtat att slå lite snabbare. Som får tårarna att strömma ner för kinderna eller leendet att växa sig större. Glädje. Sorg. Kärlek. Ilska. Nämn en känsla och du hittar den i musiken.

På krogen, bussen, tåget, festen, träningspasset, promenaden, lektionen, hemma, om nätterna, om dagarna, att vakna till på morgonen. Musiken finns överallt, alltid.

Det är kvällar som ikväll som jag somnar med hörlurarna i öronen, med musiken spelandes som en trygghet i mörkret. Som håller mig lugn, som bär upp tyngderna från mina axlar, låter mig slappna av och vila ut.

/E.

Det är först nu tårarna börjar tränga sig fram i ögonvrån, först nu jag kan slappna av. Ilskan har gjort mig utmattad, jag är för trött för att göra något annat än att bara sitta här. På sängen, med hörlurarna i öronen och försöka förstå. Förstå att så många delar av mitt liv varit en lögn, att det jag gått igenom de senaste åren inte har varit på riktigt.

För jag förstår ingenting.

Hur en person kan göra så mot andra. Hur någon bara kan gå rakt in i ens liv och förstöra så mycket, utan att egentligen bry sig ett skvatt. Alla psykologbesök, alla tillitsproblem, korta förhållanden som avslutats pga brist på tillit, har orsakats på grund av detta. År som jag mått åt helvete, så många dagar som spenderats gömd från omvärlden under täcket, så fina människor jag gått miste om. På grund av att någon tyckte det var kul att leka med mitt liv i nästan fyra år.

Fram tills idag.

Att låtsas vara någon annan på internet är inte okej. Att leka med andra människors känslor är inte okej. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Är det ens lagligt? Att ljuga om sin identitet, att göra en annan människa så illa? För om det är det, om det är tillåtet så måste det vara något fel, oerhört fel i vårt samhälle. Och om det är så, är inte det ett samhälle jag längre kan uppskatta att vara en del av. Inte just nu.

Tragiskt, men sant.

/E.

Försöker skriva ord som betyder någonting. Vars innebörd betyder någonting vackert. Men höstens gråa himlar sänker sig över oss och jag vill inget annat än att åka hem. Ta bussen hem till tryggheten. Lägenheten. Sängen. Täcket. Min värld. Orkar inte gå runt i denna dvala. Halvt glad, halvt borta i tankar. Orkar inte vara frisk men ändå sjuk. För frisk för att stanna hemma, för sjuk för att ha ork och lust till allt. Det jag helst av allt vill ha är fina höstdagar med fina människor, många timmar på caféer, många koppar te, filmkvällar, tjocka täcken och filtar, färgglada löv och stora, varma kramar.

Det är just en sån dag idag, en dag när allting känns helt meningslöst och det enda som lockar är att stanna hemma, mysa och inte låtsas om att det finns en värld full av stress och krav just precis utanför.

/E.

"Du överlever".

Är det allt vi har i livet? En kamp för att överleva? Ett långt prov på att se om vi kan ta oss igenom vår misär?

Jag försöker. Försöker tro att det finns mer, finns fler. Mer lycka och lyckliga personer. Personer som gör gott, som är bra och stannar kvar. Som inte sviker utan som stöttar, hjälper och river murar. Som inte vill något annat än att vinna tilliten, som inte är något annat än rena och ärliga. Jag vill våga hoppas på att det är så, att jag har sådana personer runtom mig, att jag kommer möta så många fler genom livet.

Vill inte gå som på nålar av rädsla, vill inte vara rädd för att bli sårad eller lämnad igen. Vad är det för ett liv att leva? I ständig rädsla, samma elände jämt, samma misär livet ut. Nej. Jag vill våga tro och hoppas på dig. På att just du är en av de personer som är äkta, från topp till tå, längst in i hjärtats alla hörn.

För vi behöver alla sådana människor, som tar sig tid, som av kärlek vill riva våra murar, bli insläppta och visa att världen är bättre än så. Att det finns hopp.

Man måste bara våga.

/E.

När orden inte räcker till. När känslorna inte går att förklara och tankarna är för många.

 

/E.

Det enda jag inte vågar säga är allt.

 

/E.

Dagar som idag känns det verkligen som att sommaren släppt taget och låtit hösten komma fram. Det regnar och jag gör inte mycket annat än att sitta uppkrupen i soffan, ser på filmer och bara myser. Hostan och förkylningen som bara blivit värre får det att kännas helt okej. Okej att jag stannar hemma, hoppar över utekvällar och bara har en hemmakväll med pizza och film.

Sommarens hets har lagt sig, och det känns som att det räcker så. Igår blev det både kinamat, mys och en sväng på stan med fina vänner och det räcker för mig. Visst hade jag gått ut, om jag varit på topp och inte mått som jag gör. Men idag spelar det ingen roll. Vädret får bara soffan att verka mer inbjudande, och vem tackar nej när mamma går med på att köpa pizza, vilket bara händer någon gång per år? Se på någon tv-film med Josh Duhamel som kanske är lite sådär lagom halvkass men som funkar ändå. För att sedan dricka några koppar te och somna till finaste musiken. Nej, det här kommer bli bra.

/E.

Det räcker med några rader, en vers in i första låten och det brister. Tårarna kommer som en stormvåg. Det går inte att stoppa. Jag är inte ledsen alls egentligen, men det är vackert. Så ofattbart vackert att jag inte kan göra annat än att lyssna. Lyssnar, gråter och dricker mitt te, med laptopen i knät sitter jag ensam i vardagsrummet och förstår ingenting. När kom detta albumet? Det har inte ens släppts än. Men låtarna finns på youtube, och jag lyssnar igenom dem, låt efter låt. Kan omöjligt sluta lyssna, förutom då jag måste hämta nytt tevatten.

Min andra kopp te har redan kallnat, men jag orkar inte resa mig och hämta nytt. Inte nu. Melodierna och texterna går rakt in i hjärtat, och jag faller för albumet mer och mer för varje gång låtarna spelas. Samtidigt som jag sitter och är fullständigt sentimental i min ensamhet börjar pirret i magen att komma. Jag börjar hoppas och undra om detta betyder konserter, att de kommer tillbaka till Sverige snart.

Jag vet inte alls, men jag hoppas så innerligt på att få se dem. Få höra både nya och gamla låtar live. Få höra det jag missade i somras men också så mycket mer. Om jag så måste åka över hela Sverige. Jag måste se dem, och det är bara fakta. Hur skulle jag ens kunna låta bli?

/E.

Lyssnar på låtar som skär rakt in i hjärtat, försöker dämpa hostan för att inte väcka mamma medan jag fumlar över tangentbordet, försöker hitta rätt ord, rätt meningar. För jag vet inte vad som hänt, vad som händer just precis nu. Men tankarna jagar mig långt in i natten.

Det är dags att stänga ner, krypa ner under täcket och somna till ljudet av vindens sus strax utanför. Dags att försöka släppa tankarna och känslorna, om så bara för ikväll, bara för en natt.

Varför ska det vara så himla svårt att släppa taget?

 

/E.