DET BARA BLEV SOM DET BLEV.
Första tonerna av Klåparen tar fart, publiken jublar, skynket dras bort, Jockes röst sprider sig utåt i publiken. Vi sjunger, vi dansar, vi ler. Låt efter låt. Vi kramas, klappar händerna i takt och jublar i extas. Precis som där och då, tåras mina ögon även ikväll. Magin sköljde över Pildammsparken den kvällen, dansen blev lite galnare, vår sång lite högre och hjärtslagen ännu tydligare.
Det är nu jag förstår varför jag inte skrivit om Malmö än, den kvällen och allt som hände då. Visst har jag försökt, men inte lyckats. Inte fått fram ett ord. Är sentimental, känner en okontrollerbar känsla i bröstet och tårarna är hejdlösa. Lyckotårar, förstås.
Ibland undrar jag om kvällen ens var sann.
När sista tonerna av Mannen i den vita hatten tystnat och Kent klivit av scenen står jag där, magin hänger sig kvar i luften och samtidigt så höjer sig ett frågetecken över mitt huvud. Snart kommer Stefan och glatt passerar jag vakterna med gästpasset. "Du får underhålla dig en stund på egen hand" säger han och lämnar mig vid lastbilen, jovisst, tänker jag. Tänder en cigg, står där och sparkar i gruset för mig själv, sitter i lastbilen en stund, tänder sedan en ny.
Ser någon, ser ut Markus. Är det han?
Går långsamt ditåt. Jovisst hade jag rätt. Möts av folk som pratar, dricker, verkar ha det bra. Ser Jocke komma ut, ta en bit ost från ostbrickan. Kollar upp, möter Samis blick. Hälsar på några, och "det ena leder till det andra".
När jag satt mig i lastbilen 1½ timme senare för att åka hem med Stefan, ger Jocke en sista vink som ler och vinkar kort tillbaka så förstår jag, förstår att sommaren nog är över. Men jag kunde inte varit mer lycklig än så.
"Hur mår du?" frågade Martin tidigare den kvällen, och jag minns att det var svårt att hålla sig för skratt. Visst var det bra, det var ju helt jävla underbart.
/E.
Det är nu jag förstår varför jag inte skrivit om Malmö än, den kvällen och allt som hände då. Visst har jag försökt, men inte lyckats. Inte fått fram ett ord. Är sentimental, känner en okontrollerbar känsla i bröstet och tårarna är hejdlösa. Lyckotårar, förstås.
Ibland undrar jag om kvällen ens var sann.
När sista tonerna av Mannen i den vita hatten tystnat och Kent klivit av scenen står jag där, magin hänger sig kvar i luften och samtidigt så höjer sig ett frågetecken över mitt huvud. Snart kommer Stefan och glatt passerar jag vakterna med gästpasset. "Du får underhålla dig en stund på egen hand" säger han och lämnar mig vid lastbilen, jovisst, tänker jag. Tänder en cigg, står där och sparkar i gruset för mig själv, sitter i lastbilen en stund, tänder sedan en ny.
Ser någon, ser ut Markus. Är det han?
Går långsamt ditåt. Jovisst hade jag rätt. Möts av folk som pratar, dricker, verkar ha det bra. Ser Jocke komma ut, ta en bit ost från ostbrickan. Kollar upp, möter Samis blick. Hälsar på några, och "det ena leder till det andra".
När jag satt mig i lastbilen 1½ timme senare för att åka hem med Stefan, ger Jocke en sista vink som ler och vinkar kort tillbaka så förstår jag, förstår att sommaren nog är över. Men jag kunde inte varit mer lycklig än så.
"Hur mår du?" frågade Martin tidigare den kvällen, och jag minns att det var svårt att hålla sig för skratt. Visst var det bra, det var ju helt jävla underbart.
/E.
Kommentarer
Trackback
