MEMLAAN

Det är först nu tårarna börjar tränga sig fram i ögonvrån, först nu jag kan slappna av. Ilskan har gjort mig utmattad, jag är för trött för att göra något annat än att bara sitta här. På sängen, med hörlurarna i öronen och försöka förstå. Förstå att så många delar av mitt liv varit en lögn, att det jag gått igenom de senaste åren inte har varit på riktigt.

För jag förstår ingenting.

Hur en person kan göra så mot andra. Hur någon bara kan gå rakt in i ens liv och förstöra så mycket, utan att egentligen bry sig ett skvatt. Alla psykologbesök, alla tillitsproblem, korta förhållanden som avslutats pga brist på tillit, har orsakats på grund av detta. År som jag mått åt helvete, så många dagar som spenderats gömd från omvärlden under täcket, så fina människor jag gått miste om. På grund av att någon tyckte det var kul att leka med mitt liv i nästan fyra år.

Fram tills idag.

Att låtsas vara någon annan på internet är inte okej. Att leka med andra människors känslor är inte okej. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Är det ens lagligt? Att ljuga om sin identitet, att göra en annan människa så illa? För om det är det, om det är tillåtet så måste det vara något fel, oerhört fel i vårt samhälle. Och om det är så, är inte det ett samhälle jag längre kan uppskatta att vara en del av. Inte just nu.

Tragiskt, men sant.

/E.