MEMLAAN

Jag lovade mig själv att denna blogg inte skulle fyllas av meningslösa inlägg fyllda med "idag har jag gjort det här, det här och det här". Bloggen skulle vara mitt ställe att tömma tankar och känslor på. Men det går inte att undvika det faktum att idag har varit en av de bättre dagarna på länge. En av de första dagarna sedan kanske konserten med Kent i Malmö som jag verkligen känt en sådan enorm glädje.

Jag behöver dagar som dessa. Det tror jag att alla behöver. Dagar då en verkligen påminns om vilka otroligt fina människor en har i sin närhet.

Överraskats med finbesök från Norge när Michelle plötsligt dök upp, finfikat mig mätt på Espresso House med Tina, vilket innebar mycket kaka, kaffe och prat. Det ena ledde till det andra som slutade med parkhäng, mys i solen och att Tina plockade fram gitarren och började sjunga. Rösten, texterna, musiken. Tjejen kan mer än vad hon är medveten om.

Mår bra. Trots att jag de senaste dagarna mått illa av ilska så många gånger om och fysiskt inte alls varit på topp så mår jag faktiskt bra. Bra inombords. För en gångs skull.

Jag tror att hösten har mycket att ge. Många bra dagar då vi kommer finfika, ta promenader bland lövhögarna, springa genom regnet, äta popcorn, lyssna på finaste musiken, dansa oss igenom nätterna tillsammans, kramas, må som vi ska.

Vi är värda varenda sekund av det som är bra.

/E.

Det sägs att man ska leva var dag som om det vore den sista, leva i nuet, ta vara på den tid man har. Ändå sitter vi och grubblar över saker, känslor, personer. Ägnar tid åt tankarna, tänker "om ändå.." och får höra från andra, dagar då vi kanske inte är på topp, att "det blir bättre sen".

Motsägelsefullt, inte sant?

Jag vet själv att jag är en sådan som grubblar, jämt. Sena kvällar, långa nätter. Tänker tillbaka på vad som varit. Ibland fina tankar, minnen från bra stunder. Ibland tillfällen som det gått sämre, där jag undrar om jag kunnat göra någonting annorlunda. Sådana tankar, de sistnämnda, tjänar ingenting till. "Gjort är gjort". Det är sådant man kan ångra, men man får lära sig att leva med det. Finns det ens något annat alternativ?

Att grubbla om framtiden är inte ovanligt det heller. Att oroa sig för hur saker och ting kommer att bli. Kommer han få jobbet? Kommer hon in på sin utbildning? Tankarna kan handla om allt möjligt. Jag själv, som snart är i fasen då det är dags att ta beslut och gå vidare efter studenten har själv haft många sådana tankar förr. Onödigt. Att oroa sig. För att komma med ännu ett vanligt talesätt så får jag väl ta och säga att: det löser sig. Nej, kanske inte på sättet vi tänkt oss, det vet jag själv. Men vi kommer att tas dit vi ska, hamna där det är meningen att vi ska vara. Om det sker på direkten eller är en längre väg dit, svårt att säga. Om det kommer gå lätt framåt eller vara kämpigt, svårt att säga. Men vi kommer alltid dit vi ska, även om vi själva kanske inte sett det från början.

Vi måste bara lära oss att slappna av.
Släppa tankarna.
Leva här och nu.

/E.

Det är en lustig känsla, att tänka tillbaka på sommaren. På allt som hänt. Att tiden gått så fort är ofattbart, att jag om lite mer än 9 månader har tagit studenten, gått ur gymnasiet. Det har hänt så mycket. Om jag är redo eller inte är svårt att säga. Men jag tror att jag under dessa månaderna kommer bli det. Bli redo för det som kommer. Redo att ta beslut och gå vidare.

Minns en tjej, mitt där bland vinglasen, ostarna och min extas över att vistas bland kent. En väldigt söt tjej från Eskilstuna, som kom med så många ord. Så många saker som jag bara tog till mig. Jag vet inte alls vem hon är, har bara ett svagt minne av hennes namn. Men det hon sa den kvällen, alla ord, betydde så mycket. Vi pratade om framtiden, om studier och arbeten. Om vilka vi var.

Hon sa att jag skulle våga gå min egen väg. Göra just det jag ville. Lite "följ ditt hjärta" över det hela. Men det kändes så bra, hon fick mig att inse att jag måste göra just det. Våga gå min egen väg, även om mina vänner inte har samma visioner och tankar om livet som jag. Även om det kan komma stunder då det blir jobbigt, stunder jag kommer få kämpa mig igenom, så är det i slutändan värt det. För när jag väl är där jag vill vara, när jag nått dit, då kommer det ha varit värt varenda sekund.

Jag säger inte att jag har en stor plan redo för livet. Att jag har massa punkter på en lista att pricka av. Det är en självklarhet att mina tankar och idéer kan komma att förändras med tiden. Men man måste börja någonstans, det enda som behövs är modet till att ta första steget.

/E.

Det är svårt att förstå att musiken har en sådan stor roll i ens liv. Musiken är en del av mitt allt. Låtarna, texterna, artisterna och banden. Jag lever för konserterna, adrenalinet som pumpar genom blodet just när han/hon/dem kliver upp på scen. Lyckan när favoritlåtarna spelas. Att dansa röven av sig med vännerna, mitt i publiken och inte bry sig om någonting alls. Värken i benen efteråt, på väg ut i folkmassan. Den hesa rösten dagen efter, från att ha sjungit lite för högt. Allt det är jag, en del av mig, av det jag älskar.

Men det är inte bara konserterna som gör musiken viktig. Det är känslan. Låtarna som får det att kännas, som får hjärtat att slå lite snabbare. Som får tårarna att strömma ner för kinderna eller leendet att växa sig större. Glädje. Sorg. Kärlek. Ilska. Nämn en känsla och du hittar den i musiken.

På krogen, bussen, tåget, festen, träningspasset, promenaden, lektionen, hemma, om nätterna, om dagarna, att vakna till på morgonen. Musiken finns överallt, alltid.

Det är kvällar som ikväll som jag somnar med hörlurarna i öronen, med musiken spelandes som en trygghet i mörkret. Som håller mig lugn, som bär upp tyngderna från mina axlar, låter mig slappna av och vila ut.

/E.

Det är först nu tårarna börjar tränga sig fram i ögonvrån, först nu jag kan slappna av. Ilskan har gjort mig utmattad, jag är för trött för att göra något annat än att bara sitta här. På sängen, med hörlurarna i öronen och försöka förstå. Förstå att så många delar av mitt liv varit en lögn, att det jag gått igenom de senaste åren inte har varit på riktigt.

För jag förstår ingenting.

Hur en person kan göra så mot andra. Hur någon bara kan gå rakt in i ens liv och förstöra så mycket, utan att egentligen bry sig ett skvatt. Alla psykologbesök, alla tillitsproblem, korta förhållanden som avslutats pga brist på tillit, har orsakats på grund av detta. År som jag mått åt helvete, så många dagar som spenderats gömd från omvärlden under täcket, så fina människor jag gått miste om. På grund av att någon tyckte det var kul att leka med mitt liv i nästan fyra år.

Fram tills idag.

Att låtsas vara någon annan på internet är inte okej. Att leka med andra människors känslor är inte okej. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Är det ens lagligt? Att ljuga om sin identitet, att göra en annan människa så illa? För om det är det, om det är tillåtet så måste det vara något fel, oerhört fel i vårt samhälle. Och om det är så, är inte det ett samhälle jag längre kan uppskatta att vara en del av. Inte just nu.

Tragiskt, men sant.

/E.

Försöker skriva ord som betyder någonting. Vars innebörd betyder någonting vackert. Men höstens gråa himlar sänker sig över oss och jag vill inget annat än att åka hem. Ta bussen hem till tryggheten. Lägenheten. Sängen. Täcket. Min värld. Orkar inte gå runt i denna dvala. Halvt glad, halvt borta i tankar. Orkar inte vara frisk men ändå sjuk. För frisk för att stanna hemma, för sjuk för att ha ork och lust till allt. Det jag helst av allt vill ha är fina höstdagar med fina människor, många timmar på caféer, många koppar te, filmkvällar, tjocka täcken och filtar, färgglada löv och stora, varma kramar.

Det är just en sån dag idag, en dag när allting känns helt meningslöst och det enda som lockar är att stanna hemma, mysa och inte låtsas om att det finns en värld full av stress och krav just precis utanför.

/E.

"Du överlever".

Är det allt vi har i livet? En kamp för att överleva? Ett långt prov på att se om vi kan ta oss igenom vår misär?

Jag försöker. Försöker tro att det finns mer, finns fler. Mer lycka och lyckliga personer. Personer som gör gott, som är bra och stannar kvar. Som inte sviker utan som stöttar, hjälper och river murar. Som inte vill något annat än att vinna tilliten, som inte är något annat än rena och ärliga. Jag vill våga hoppas på att det är så, att jag har sådana personer runtom mig, att jag kommer möta så många fler genom livet.

Vill inte gå som på nålar av rädsla, vill inte vara rädd för att bli sårad eller lämnad igen. Vad är det för ett liv att leva? I ständig rädsla, samma elände jämt, samma misär livet ut. Nej. Jag vill våga tro och hoppas på dig. På att just du är en av de personer som är äkta, från topp till tå, längst in i hjärtats alla hörn.

För vi behöver alla sådana människor, som tar sig tid, som av kärlek vill riva våra murar, bli insläppta och visa att världen är bättre än så. Att det finns hopp.

Man måste bara våga.

/E.

När orden inte räcker till. När känslorna inte går att förklara och tankarna är för många.

 

/E.

Det enda jag inte vågar säga är allt.

 

/E.

Dagar som idag känns det verkligen som att sommaren släppt taget och låtit hösten komma fram. Det regnar och jag gör inte mycket annat än att sitta uppkrupen i soffan, ser på filmer och bara myser. Hostan och förkylningen som bara blivit värre får det att kännas helt okej. Okej att jag stannar hemma, hoppar över utekvällar och bara har en hemmakväll med pizza och film.

Sommarens hets har lagt sig, och det känns som att det räcker så. Igår blev det både kinamat, mys och en sväng på stan med fina vänner och det räcker för mig. Visst hade jag gått ut, om jag varit på topp och inte mått som jag gör. Men idag spelar det ingen roll. Vädret får bara soffan att verka mer inbjudande, och vem tackar nej när mamma går med på att köpa pizza, vilket bara händer någon gång per år? Se på någon tv-film med Josh Duhamel som kanske är lite sådär lagom halvkass men som funkar ändå. För att sedan dricka några koppar te och somna till finaste musiken. Nej, det här kommer bli bra.

/E.

Det räcker med några rader, en vers in i första låten och det brister. Tårarna kommer som en stormvåg. Det går inte att stoppa. Jag är inte ledsen alls egentligen, men det är vackert. Så ofattbart vackert att jag inte kan göra annat än att lyssna. Lyssnar, gråter och dricker mitt te, med laptopen i knät sitter jag ensam i vardagsrummet och förstår ingenting. När kom detta albumet? Det har inte ens släppts än. Men låtarna finns på youtube, och jag lyssnar igenom dem, låt efter låt. Kan omöjligt sluta lyssna, förutom då jag måste hämta nytt tevatten.

Min andra kopp te har redan kallnat, men jag orkar inte resa mig och hämta nytt. Inte nu. Melodierna och texterna går rakt in i hjärtat, och jag faller för albumet mer och mer för varje gång låtarna spelas. Samtidigt som jag sitter och är fullständigt sentimental i min ensamhet börjar pirret i magen att komma. Jag börjar hoppas och undra om detta betyder konserter, att de kommer tillbaka till Sverige snart.

Jag vet inte alls, men jag hoppas så innerligt på att få se dem. Få höra både nya och gamla låtar live. Få höra det jag missade i somras men också så mycket mer. Om jag så måste åka över hela Sverige. Jag måste se dem, och det är bara fakta. Hur skulle jag ens kunna låta bli?

/E.

Lyssnar på låtar som skär rakt in i hjärtat, försöker dämpa hostan för att inte väcka mamma medan jag fumlar över tangentbordet, försöker hitta rätt ord, rätt meningar. För jag vet inte vad som hänt, vad som händer just precis nu. Men tankarna jagar mig långt in i natten.

Det är dags att stänga ner, krypa ner under täcket och somna till ljudet av vindens sus strax utanför. Dags att försöka släppa tankarna och känslorna, om så bara för ikväll, bara för en natt.

Varför ska det vara så himla svårt att släppa taget?

 

/E.

Lyssnar på Miles Kane och det riktigt rycker till i hela mig. En blandning av den enorma lyckan och en gnutta, eller rättare sagt ganska mycket saknad väcks så fort "Come Closer" eller någon av de andra låtarna fyllda med alla minnen börjar spelas.

Tillsammans dansade vi så att höfterna kunnat lossna, vi sjöng och klappade händer tillsammans där i folkmassan. Lisa och jag gav varann menande blickar, det här var fantastiskt, och inga ord behövdes. De enda orden som upprepades var britten som gång på gång utropade hur fantastiskt det var och frågade "Are you okay?" när folk hoppade runt en som galna. Ja, allt var okej. Allt var så mycket bättre än bara okej.

Efteråt tog vi oss ut, fyllda av adrenalin och lycka, satte oss i gräset och njöt. Kunde inte få fram ord för hur fantastiskt det varit, men jag tror vi alla var enade om att det hade varit en underbar spelning, och att vi haft så ofantligt roligt tillsammans.

Helt klart ett av mina mest älskade sommarminnen.

/E.

Dricker ångande hett te och bara myser till tonerna av Noel Gallagher, regnet öste nyss ner och trots min trötthet, mitt lite sneda humör idag så känns det bra. Hösten är på väg, det börjar bli svalare igen och jag njuter av det. Jag som längtat så, efter hösten:

Färgglada löv på träden, den friska kyliga luften, högarna av löv på marken, stora koppar te, eftermiddagar spenderade på caféer, mysiga koftor, bussresor i regn, myskvällar i soffan, film- och innekvällar med vännerna, varma mysiga kramar, Winnerbäck, tända ljus, varm choklad, stjärnhimlar och så mycket mycket mer.

Kommer bli så bra, så fruktansvärt bra.

 

/E.

/E.

Jag minns hur vi när vi var yngre, för all del, kanske senast förra året fick svara på frågan "Vad har du gjort i sommar?" när skolan började igen. Jag minns hur man alltid ville berätta just det bästa, det finaste om allt man gjort, allt man upplevt. Man ville att hela klassen skulle höra, om det där fina.

Vi fick aldrig frågan i år. Kanske var det tur, för kanske hade jag inte fått fram ett ord, eller så hade jag aldrig kunnat sluta prata, sluta berätta om allt det jag upplevt. Trots att jag gått igenom alla upplevelser, allt jag varit med om, så många gånger i mitt huvud så räcker orden inte till för att beskriva alla de känslor inom mig. Den lyckan jag upplevt, men även sorgen.

Istället ger jag er en del av min sommar i bilder. För just nu finner jag inte de ord jag söker. Inte än.

     
     
     
      

Men jag är tacksam, så oerhört tacksam för allt jag fått uppleva. Alla jag fått möta och lära känna.
Ni som gett mig den här sommaren, gett mig alla stunder av ren lycka.
Underbara vänner, ni är det bästa jag har.
Tack.

/E.