MEMLAAN

Att äntligen veta vad jag vill är den bästa känslan någonsin.
För var dag som går nu så tänker jag på England, att för var dag som går så är jag en dag närmare avresa.

Mitt mål var alltid Göteborg förr, jag minns när vi gick i åttan och skulle göra en bok s.k. "Boken om mig" och i slutet nämna var vi trodde att vi var om 10 år. Skrev Göteborg. Självklart.

Idag kan jag inte ens tänka mig var jag kommer att befinna mig om 10 år, att ens fundera över det känns absurt. För jag har inga sådana planer, jag vill inte tänka så långsiktigt. Medan andra går runt och planerar utbildningar och vad de ska göra efter studenten går jag runt och drömmer som om jag redan vore på plats i England.

Jag vill inte planera än, vill inte behöva grubbla. Just nu känns drömstadiet bra. För det här är någonting jag verkligen vill och det känns så bra. Bra att veta, att för en gångs skull vara säker på någonting i mitt liv.

Och allt kommer att bli så underbart, fantastiskt, perfekt.

/E.

Förra helgen var den bästa helgen på länge,
bästa dygnet jag haft sedan i Augusti, bara så himla himla bra.

Tågresa ner till Lund med Tina och Lisa, kinamat, fixande, fotograferande, cider, vodka, iskall väntan på insläpp, öl, så mycket mycket öl, The vaccines, front row, efter-konsert-hes, ciggarettrök, efterfest, jack daniels, Freddie, Pete, Glasgow-killen, balkonghäng, kramar, kindpussar, skäggiga kinder, "take my coat", nattvandring, skratt, dans, musik.

Hela hemresan upprepades meningen "vi har efterfestat med the vaccines" ca hundra gånger och för varje gång vi sa det blev det mer och mer verkligt. Det är för mycket att ta in, att det faktiskt hände, men det var så grymt roligt och bakfyllan är om något ett bevis på en galen natt med alldeles för lite sömn.

Men allting var så äkta, allting var så fint.
Alla samtal, alla kindpussar, blickar.

All kärlek till natten mellan 27-28 Oktober.
Bästa natten någonsin.

/E.

Sitter och saknar Hultsfred.
Allt bra, och allt galet.

Att i ösregnet kämpa för att hålla tältet och partytältet stående med hjälp av gafflar, att springa mellan spelningarna och campet, dricka vin med människor som är ca bäst, värma och värmas av någon om natten, pussas till fina band som The xx och Noel Gallagher's High Flying Birds, dansa och skutta runt av lycka under Miles Kane, allt allt allt.

Hultsfred är ett givet val även nästa år.

/E.

 

Jag sover inte längre om nätterna, ligger vaken, rastlös, tankspridd. Vet varken ut eller in.
Om dagarna stressar jag för att hinna med allt som känns som måsten, allt som ska göras, lektionerna som ska gås på. Men jag kan inte sova längre.

Gör inte annat än att stirra upp i taket timmar i sträck.
Försöker läsa, dricka te, lyssna på musik och dylikt men blir uttråkad i slutändan.

Behöver sömn.

Varför i helvete svarar du mig inte?

/E.

Detta:

Tågresa till Lund med två favoriter, mycket öl, god mat, The Vaccines(!), dans, sång, lycka.

27 Oktober, The Vaccines, Lund.
De kommer alltså tillbaka så snart efter Hultsfredsfestivalen och jag är så otroligt taggad. Pratar med Tina om att ha en peppkväll någon dag nästa vecka och det kan bara inte bli något annat än bra.

 

Vill sitta uppe hela natten, lyssna på Ben Howard, ha långa samtal om livet, om drömmar och rädslor, dricka te/vin, sitta invirade i filtar på balkongen enbart för att trotsa kylan.

Vill att någon ska förstå allt det där som ingen annan förstår.

Ben Howard – Keep Your Head Up

/E.

Dricker öl, pussar på vänner, sittdansar på bussen och söndagshandlar med pappa.

Fantiserar. Drömmer. Längtar. Tänker. Saknar. Vill.

Vill strosa runt på soliga gator hand i hand, bosätta mig i London, gå på konserter varje helg och krypa upp i ett fönster fyllt med kuddar, dricka te och höra regnet smattra mot fönstret.

/E.

Jag drömmer om mina flykter bort om nätterna, om att komma här ifrån en gång för alla.

Drömmer om kärlek, hopp och London - lite av en klysha kanske?
Men också om tvivel, smärta, saknad.

Det känns meningslöst. Regnet smattrar mot fönstret medan jag gömmer mig under täcket, vill inte vakna, vill drömma vidare och få ett lyckligt slut på mina drömmar. Vill inte kliva upp och möta alla måsten.

Jag är kluven.
Vill hitta en mening, en fast dröm, en plan,
Även om jag helst av allt vill hitta någon att dela allting med.

/E.

Laddat upp inför helgen med: naturgodis, ramlösa, popcorn med smörsmak

Lånat filmer av Lisa: The notebook, John tucker must die, Never let me go, The time traveler's wife, Love Actually
+ bok: Kapitulera omedelbart eller dö

Beställt: kebabpizza

Har allt som behöves för en helg hemma utan utgång, alkohol och dylikt.
Inget plugg, inga måsten, inga planer alls.
Kommer att bli OTROLIGT BRA.

Har dessutom köpt biljetter till The Vaccines den 27 Oktober så mitt humör är på topp.

/E.

"Sluta bete dig som att något har hänt, jag är ju här" sa han när jag kastat mig kring hans hals och tårarna rann i floder längs kinderna. "Jag är ju här" som om allt var som vanligt. Han stod där, rakt upp och ner, med mig hängandes kring halsen.
Frisk, oskadd och lika stilig som alltid.

Det sista han sa var att allt var okej, att han var okej.
Sedan vaknade jag.

Jag och mamma kom in på det någon vecka senare, då visade det sig att även hon drömt om honom.
I hennes drömmar hade han också varit frisk, oskadd och lika stilig som alltid.

Vi undrade vad det kunde betyda.
"Kanska var det hans sätt att tala om för oss att vi inte ska oroa oss, att han har det bra" sa hon.
Jag grät. Grät mitt ute på balkongen och kunde inte stoppa det.
Grät för att jag trodde att hon menade att det var hans farväl.
Att han skulle dö.

Han lever än, och jag har lovat mig själv så många gånger om att skriva,
kanske bara ett enkelt litet vykort.
Jag vill att han ska minnas mig,
vill att jag ska kunna träffa honom någon gång längre fram.

Jag vill drömma om honom igen.
För gud ska veta att jag saknar honom så.

/E.

"Inget annat betyder något om jag inte har dig älskling." var bara några av de ord hon skrev under tiden på sjukhuset. Det var bara några av de ord som förklarade hur hon kände då. Strax efter olyckan.

För varje dag som gick letade hon efter tecken, efter hopp.
Hon blev glad för minsta framsteg.

Hon blev glad när han kramade om hennes hand hårt, hon visste att han förstod allt hon sa, allt hon berättade. Visste att han hörde och att han kom ihåg.

Hon slutade aldrig att älska honom.

Jag vet, för jag ser det på henne.
Hör hur hon beskriver honom som "drömprinsen".
Vet att hon fortfarande har förlovningsringen kvar i sitt smyckeskrin.

Jag älskar honom också,
saknar honom,
önskar att han plötsligt bara stod där,
frisk, hel, bra igen.

Önsketänkandet.
Det kommer nog aldrig att försvinna.

/E.

Du var allt hon någonsin ville ha.

/E.

Hyrt tre filmer, köpt godis, mamma lagar mat.
Lördag. Höst. Kallt väder.

Finns det någonting bättre än en mysig hemmakväll dagar som dessa?
Svarar och tackar nej till frågorna: om jag kommer ut ikväll. om jag vill hänga med. För jag orkar inte. Vill inte.
Vill bara krypa upp i soffan, dricka te och mysa hela kvällen.

Trött på Halmstad och längtar bort.
Försöker tänka att det ändå, imorgon, bara är 8 månader kvar tills vi tar studenten.
Vilket både är skrämmande och underbart.

Vet inte var jag kommer ta vägen sedan.
Har en svag aning om vad det lutar åt, vad det är jag verkligen vill.
Men det är ett tag kvar, det finns fortfarande tid till att fundera, ångra sig och ändra sig flera gånger om.

Det blir som det blir,
men jag vet att jag måste komma härifrån.

/E.

Jag vill inte släppa taget, inte riktigt än.
För en del av mig står fortfarande kvar där, i väntan på spårvagnen hemåt, med en nytänd cigarett och bara en enda tanke i huvudet: vill tillbaka, vända om, springa upp för alla trappor och den hemska uppförsbacken för att komma tillbaka, upp till din lägenhet på berget.
Vill knacka på dörren och mötas av din öppna famn.

Istället åkte jag hemåt.
Utan att veta att det var sista gången vi sågs.
Sista gången du höll mig så hårt, sista gången jag satt i din soffa, med tårar i ögonen och din arm kring mina axlar.
Jag önskar att jag hade vetat det då.

/E.

Jag har så lätt för att sjunka in i min egna lilla värld, tappa greppet om verkligheten och försvinna in i mina tankar. Drömma mig bort, grubbla och fundera.

De brukar fråga vad jag tänker på.
Men jag kan inte svara.

Kan inte svara för att jag vet inte alltid vad som är rätt eller fel.
Vet inte om det är tankar jag egentligen borde ha.
Vill inte att de ska sucka och se på mig så som jag vet att de kan göra.

Kanske ska en bara hålla somliga saker för sig själv.

/E.

Mamma kommer hem med kanelbullar för att hon tror att det är kanelbullens dag.
"Det var ju igår" säger jag och skrattar, men å andra sidan får jag ju erkänna att jag inte tänker klaga utan trots allt snällt äta upp min bulle och vara nöjd och glad.

Det är någonting som får mig att undra hur det kommer bli för oss båda den dag jag flyttar. Den dag jag äntligen bestämmer mig för vad jag vill, vart jag vill påbörja mitt eget liv någonstans. Hur kommer det bli då?

Det har alltid varit hon och jag.
Jag har alltid bott mest hos henne trots skilda föräldrar, vi har gått igenom allt tillsammans och alltid vetat att vi hör hemma hos varandra. Tills dagen kommer då det är dags. Dags att gå vidare.

Men jag vill också vidare. Vet att mamma är stark och att hon klarar sig, ja jisses, klart att hon klarar sig även då. Tror att vi båda, även om vi vet att det kommer bli en stor omställning, ser fram emot det. Samtidigt som jag inte vet riktigt vad det är jag vill.

Vill till Göteborg. Vill utomlands. Vill så mycket.
Kan inte riktigt få ihop mina tankar kring hur jag ska få det till att fungera. Ska jag satsa på Göteborg? Men vad ska jag göra där? Hur ska jag kunna få jobb?
Ska jag åka utomlands? Men vad ska jag då göra, ska jag jobba? Ska jag åka som Au Pair?

Jag vet inte.

Jag är redo att gå vidare men har samtidigt en rädsla för vad som kommer sedan, en rädsla som säger mig "tänk om det inte går, tänk om det inte kommer att fungera", men, tänk om det gör det?

/E.

Jag hade så gärna velat vara en av dem, en av dem med fläckfli bakgrund. Med den fina uppväxten, lyckliga familjen utan några problem alls.
Men så blev det inte.

Jag hamnade i en ond cirkel.
Efter allting som hänt, efter alla händelser så brast det.

Min barndom var aldrig fläckfri eller perfekt.

Jag straffade mig själv. Trodde att jag inte var värd mer. Skadade mig själv - framförallt psykiskt, och trodde inte det fanns någonting annat. Trodde det var så det skulle vara. Jag var inte värd mer. Och det fanns ingen att lita på.

Idag är det svårt att förstå att jag tog mig hit, att jag tog mig ur det med nöd och näppe. Kanske inte allt, nej långt ifrån allt. Men det fanns personer som nådde in. När psykologerna inte hade någonting att säga mer än "försök", försök gå till skolan, gå upp ur sängen, ät sex gånger per dag, osv. När de inte hade mer att säga än så och jag slöt allting inom mig hårdare för var dag som gick så fanns det ett fåtal personer som lyckades vinna. Vinna tilliten.

Men för var dag som går så kämpar jag mig uppåt. Jag kommer aldrig att glömma någonting, men jag vet att jag vill göra allt för att vinna tillbaka så mycket som möjligt. Vinna tillbaka det liv jag vill ha.

Det finns framförallt en plats, en plats där jag mött de människor som är de som har gjort störst skillnad i mitt liv, som vänt mig i rätt riktning. Besättningen på Elida.

Och allt jag vet idag är att jag vill växa som person, jag vill fortsätta gå åt rätt håll och kämpa för min tro och mitt liv. För att inte bara kunna hjälpa mig själv, utan även kunna hjälpa andra så som jag själv fått hjälp.
Det är allt jag egentligen vill.

/E.

Läser just nu "Torka aldrig tårar utan handskar" av Jonas Gardell som jag impulsköpte idag då ingen i min närhet verkar ha den att låna ut, samt så vill jag inte bli nummer 27 i kön på stadsbiblioteket och få vänta ca ett år eller mer.

Är frustrerad, arg och berörd redan nu.
På att det han beskriver i boken handlar om någonting som faktiskt är sant, på att människor verkligen har varit så oerhört hemska.

Fortsätter nu läsa samtidigt som mamma försöker flika in kommentaren "De visste väl inte bättre än så" för att försöka lugna mig - även om det inte är till någon hjälp.

Återkommer.

/E.

I fredags skickade jag ett brev, ett brev jag under över en månads tid har haft så svårt att skriva, tvekat när jag väl suttit där med pennan och inte riktigt hittat orden. Men så i förra veckan framåt midnatt så rann orden bara av mig. Det blev inte ett väldigt långt brev, inte så långt som jag kanske tänkt mig. Kanske fick jag inte skrivit ner allt jag ville - men jag fick fram det jag behövde, och nu är brevet på väg, når förhoppningsvis snart sin destination och det är allt som egentligen betyder något.

Men det är inte bara när det kommer till brevskrivandet som det har varit svårt att få fram tankar och ord på sistone, jag har tappat fokus, inte känt någon motivation alls eller lust till att skriva. Vilket är så fruktansvärt frustrerande eftersom att jag behöver skriva, inte bara för projektarbetets skull - även om det är en del av det hela - utan för att rensa tankarna, få ut känslor som jag inte orkar bära på.

Har väl kommit fram till att det varit lite mycket på sistone, för mycket stress kring att leta jobb - som jag ännu inte hittat - stress kring att hinna med allt med vännerna, lite mycket saknad och lite mycket tankar.

Småsakerna är det som gör det just nu: morgondagens lunch på Peking med fina vänner, fina konversationer, ett kort meddelande från någon jag inte hört ifrån på ett tag, kanske bara en bild, en låt eller någonting som får mig att inse att det är rätt okej ändå. Jag mår så mycket bättre nu än förr, även om jag ibland måste påminna mig själv om det.

/E.