MEMLAAN

"Sluta bete dig som att något har hänt, jag är ju här" sa han när jag kastat mig kring hans hals och tårarna rann i floder längs kinderna. "Jag är ju här" som om allt var som vanligt. Han stod där, rakt upp och ner, med mig hängandes kring halsen.
Frisk, oskadd och lika stilig som alltid.

Det sista han sa var att allt var okej, att han var okej.
Sedan vaknade jag.

Jag och mamma kom in på det någon vecka senare, då visade det sig att även hon drömt om honom.
I hennes drömmar hade han också varit frisk, oskadd och lika stilig som alltid.

Vi undrade vad det kunde betyda.
"Kanska var det hans sätt att tala om för oss att vi inte ska oroa oss, att han har det bra" sa hon.
Jag grät. Grät mitt ute på balkongen och kunde inte stoppa det.
Grät för att jag trodde att hon menade att det var hans farväl.
Att han skulle dö.

Han lever än, och jag har lovat mig själv så många gånger om att skriva,
kanske bara ett enkelt litet vykort.
Jag vill att han ska minnas mig,
vill att jag ska kunna träffa honom någon gång längre fram.

Jag vill drömma om honom igen.
För gud ska veta att jag saknar honom så.

/E.