MEMLAAN

Jag hade så gärna velat vara en av dem, en av dem med fläckfli bakgrund. Med den fina uppväxten, lyckliga familjen utan några problem alls.
Men så blev det inte.

Jag hamnade i en ond cirkel.
Efter allting som hänt, efter alla händelser så brast det.

Min barndom var aldrig fläckfri eller perfekt.

Jag straffade mig själv. Trodde att jag inte var värd mer. Skadade mig själv - framförallt psykiskt, och trodde inte det fanns någonting annat. Trodde det var så det skulle vara. Jag var inte värd mer. Och det fanns ingen att lita på.

Idag är det svårt att förstå att jag tog mig hit, att jag tog mig ur det med nöd och näppe. Kanske inte allt, nej långt ifrån allt. Men det fanns personer som nådde in. När psykologerna inte hade någonting att säga mer än "försök", försök gå till skolan, gå upp ur sängen, ät sex gånger per dag, osv. När de inte hade mer att säga än så och jag slöt allting inom mig hårdare för var dag som gick så fanns det ett fåtal personer som lyckades vinna. Vinna tilliten.

Men för var dag som går så kämpar jag mig uppåt. Jag kommer aldrig att glömma någonting, men jag vet att jag vill göra allt för att vinna tillbaka så mycket som möjligt. Vinna tillbaka det liv jag vill ha.

Det finns framförallt en plats, en plats där jag mött de människor som är de som har gjort störst skillnad i mitt liv, som vänt mig i rätt riktning. Besättningen på Elida.

Och allt jag vet idag är att jag vill växa som person, jag vill fortsätta gå åt rätt håll och kämpa för min tro och mitt liv. För att inte bara kunna hjälpa mig själv, utan även kunna hjälpa andra så som jag själv fått hjälp.
Det är allt jag egentligen vill.

/E.